Måste säga att denna film är verkligen speciell.
Jag gillar den just för att den är så säregen på något vis.

Bitvis kan jag tycka filmen är ganska B:ig, men ändå vill man titta sig igenom filmen för att den har något "magiskt" över sig.

Edward blir man genast intresserad av, inte bara pga hans yttre utan också för att han är så hemlighetsfull och känslig. En ömtålig varelse som man helst av allt vill bara krama om.

Filmen bär på ett sentimentalt hölje hela tiden, och därför får man lätt sympati för stackars Edward.

Kärleken i slutet av filmen är bara för hjärtskärande, och man önskade att man kunde göra vad som helst för dessa två personen skulle få ett lyckligt liv tillsammans.

Somsagt, en mörk ensam figur med ett gott hjärta. Han söker sällskapet och kärleken vilket fungerar sådär.
Mycket underlig men känslosam film.
I love it! ?

Halloj på er! 
Det har somsagt varit ett tag sen jag skrev, men ja det är så det fungerar för mig. När motivationen känns låg så blir det inga inlägg. Men det "varnade" jag er för ändå så.

Har ju somsagt kommit en bra bit in på kursen om ADHD och kände idag att jag hade orken att berätta lite mer om den.

Till och börja med, tycker jag den är väldigt rolig och spännande och för mig är den ett bra stöd. Särskillt när man kommer i kontakt med människor som har samma eller liknanade problem och man får mer kunskap och information om VAD ADHD faktiskt är.

Saker som vi hittills har tagit upp är (det är massor såklart, men tar upp de viktiga bitarna)

Hur kan man få hjälp och var kan man vända sig?

Vad är de positiva egenskaperna med ADHD?

Vad är det svåra med ADHD?

Att ADHD är väldigt individuellt.

Vad kan vi få för stöd av samhället/skolan/jobbet?

Hur funkar det med mediciner och hur olika påverkad man blir?

Lyssna på andra människors erfarenheter kring olika livssituationer.

Vad som är/kan vara viktigt för folk som har ADHD.

Att vi alla är människor, men att vissa behöver lite extra hjälp.

Hur omvärlden uppfattar människor med ADHD och hur det sedan uppfattas av oss som själv har adhd.

Ja, de är väldigt mycket bra saker.
Dessutom så har det inte varit ett enda kurstillfälle än så länge, där vi inte har skrattat åt saker som man känt igen sig i. Det är det härliga med kursen, att en gemenskap uppstår och plötsligt inser man att man inte är ensam med sina problem.

Det är skönt när andra personer förstår att hänga tvätt kan kännas OTROLIGT jobbigt. 
Eller att man bara måste få utlopp för sina kreativa sidor för att inte braka samman. 
Att det finns fler som inte får stopp på sina tankar, och kan vakna mitt i natten och ha ett jätteprojekt i huvudet som man bara MÅSTE utföra. Det är härligt att kunna få skratta tillsammans, för alla skrattar vi MED varandra och inte ÅT varandra. Väldigt bra stämming!

Något som jag vill säga idag/ikväll med detta inlägg är:
Att väldigt många människor är väldigt rädda för att be om hjälp. Jag är en av dem. Dock har jag lätt för att öppna mig och prata om jobbiga saker, men att sen be om hjälp är en annan femma. 

Jag var livrädd för att be om hjälp när jag var liten, eftersom att de innebar att någon skulle
få insikt i mina problem. Problem som jag skämdes för att jag hade.
Idag hade jag önskat att jag hade vågat be om hjälp, eftersom att de kanske hade inneburit att jag hade fått en annan livssituation idag.

Jag syftar nu på att be om hjälp i skolan, men även på ens arbetsplats eller i situationer där man börjar tvivla på sin egen förmåga.
Att be om hjälp är ju ett sätt att utvecklas, inte ett sätt att fela. Den som bemöter dig med attityden att du är DUM eller korkad, sätter tyvärr ord vad den personen själv är. Du som ber om hjälp är den som vill komma vidare för att nå ditt mål.

När jag var liten och gick i skolan, tvivlade jag periodvis väldigt mycket på min egen förmåga.
Ibland undrade jag seriöst om jag var utvecklingsstörd eftersom att jag inte hängde med och kände mig trög och långsam. Idag ser jag inte alls mig själv så, men jag vet att jag kan vara annorlunda och även uppfattas som de i olika situationer.

Idag kan jag vara stolt över att jag inte är som alla andra och ser det mer som en fördel. Jag är jag och ingen är exakt precis som jag. Jag kan tillföra något nytt, kanske saker som man vanligtvis inte tänker på.
Men när man går i skolan och är i en lång och känslig period, är det här med att vara annorlunda ingen fördel (tycker man ofta) Man känner att saker inte går in, och man är livrädd för vad omvärlden skall tycka om en. Man strävar efter att "vara perfket" eftersom att man upplever att man felar i så mycket annat.

Man vet att man är tankspridd, att man inte kan fokusera, tappar intresset fort, ena stunden går tankarna i ett och andra stunden går det SÅ långsamt. Ja och en massa annat som plågade en.

Men som vuxen så säger jag till alla er som kämpar med vardagen, att var inte rädd för att be om hjälp. Man måste ha hjälp ibland, för att man inte skall falla samman.  Man ska vara rädd om sig själv och sitt liv. Alla behöver vi vägledning i vad det nu kan tänkas vara. 

Du är stark som vågar be om hjälp, kom ihåg det!

Här kommer ett videoklipp som heter: JAG HAR ADHD, den är jättebra och ROLIG dessutom:)

... Ibland när jag funderar på var all stress kommer ifrån, som jag känner att jag har, inser jag att mycket av det kommer ifrån mig själv och inte omgivningen.

Jag har mycket tidspress (som jag skapar själv) är tidsoptimist samtidigt som jag vill ha koll på tiden, samt ta vara på den. Jag stressar upp mig över att den går så fort.

Ibland har jag en ful vana att hitta på olika konversationer i huvudet som handlar om
att jag ska konfrontera något/något. Vansinnigt onödigt efsm det skapar dåliga känslor i kroppen.

Skjuter upp viktiga saker vilket verkligen resulterar i stress efsm de blir en hög med saker.

Mycket beror ju på min adhd och detta är saker att jobba med.

Även om jag är trött och vet att jag ska lugna ned mig kan jag känna en enorm rastlöshet inom mig. Det är inte okej att slappa för något inom mig säger att det är fel (ibland)

Fastnar i negativa känslor (somsagt)

Kritiserar mina känslor som jag inte kan rå för.

I vissa situationer behöver jag förbereda mig mycket inför och blir stressad om jag inte kan det. Eller om situationen ändrar sig och jag måste tänka om.

Försöker (ibland) eftersträva någon form av perfektion. Där man ska agera rätt och vara alla till lags, samt vara omtyckt av alla.

Att göra fel kan kännas som de värsta jag någonsin gjort. Kan skämmas fruktansvärt när jag gjort fel och dessutom skämmas över att jag blir ledsen, för att jag har ett krav inom mig som säger att jag måste vara motståndskraftig.

Dessa krav på sig själv är verkligen inte bra, inte när de blir omänskliga.
Alla gör vi fel ibland, men är fortfarande fantastiska människor. Lätt att skriva, men att känna det är en annan sak....

Även om detta blivit MYCKET BÄTTRE ju äldre jag blivit, finns det mycket kvar att lösa. Det är iaf ett steg närmare än lösning genom att skriva om det. Förut hade nog inte vågat erkänna det ens.....

Sitter nu på tåget från norr. Sitter precis bredvid en stor hög med väskor, och den högen har några gånger rasat på mig.
Hoppas den håller sig på sin plats. Dock uppstod ett annat problem och det är att efter jag rättade till väskorna, måste folk åla sig förbi pga lite utrymme, så jag känner mig en aning trängd.
Mysigt när rumporna är i höjd med ens ansikte. Eller när någon kommer och när på något hett. SPILL INTE över mig TACK.

Har haft en lugn helg med min pojkvän.
När man träffar varandra så här, med dessa mellanrum inser man att tiden är så dyrbar och man vill helst göra de bästa ut av situationen. De kan bli svårt då en del negativa saker måste tas upp. Lätt att de blir väldigt mycket känslomässiga rus när man träffas. Men vi hade det väldigt mysigt ändå, och oxytocin - nivåerna fylls på. Oxytocin är något jag verkligen kan känna saknaden av ibland. Man behöver den närheten, och särskilt av den man tycker om. Kan nästan känna mig nere och tömd när man inte setts på länge. Kan nästan fysiskt göra ont.

Januari/februari för mig är månader man bara ska lida sig igenom. Jag försöker planera in roliga saker när jag har tid och ork, men även de kan kännas jobbigt att utföra efsm jag verkligen ogillar dessa månader. Grå, trista, energilösa, kalla, sjukdomsmånader. Man känner smaken av håglöshet och likgiltigheten smyger sig sakta in. Nä, jag är nog väldigt känslig för detta och sjunker liksom inom mig när detta händer gång på gång.

Försöker hitta ljuset i tunneln med:
*roliga filmer/Youtube-klipp
*aktiviter med vänner/familj
* aktivera mina intressen, måla, sång, musik, läsa om spännande saker så som psykologi och om hur vi människor är.
*mysa till det på kvällarna med tända ljus
*prata med min pojkvän över Skype
*planera in nya roliga saker för att ha något att se fram emot.
*jag vill bli bättre på att komma iväg till gymmet, men det är grymt svårt att ta sig dit då man har 0 ork kvar efter jobbet.
*Försöker acceptera och tillåta mig själv att är okej att man inte är på topp jämt och att man får ta tid för återhämtning.

Men ja, även detta kan kännas jobbigt...
Ååååh att vara människa är inte de lättaste ;) man får trösta sig med att de blir bättre sen. :)