... Ibland när jag funderar på var all stress kommer ifrån, som jag känner att jag har, inser jag att mycket av det kommer ifrån mig själv och inte omgivningen.

Jag har mycket tidspress (som jag skapar själv) är tidsoptimist samtidigt som jag vill ha koll på tiden, samt ta vara på den. Jag stressar upp mig över att den går så fort.

Ibland har jag en ful vana att hitta på olika konversationer i huvudet som handlar om
att jag ska konfrontera något/något. Vansinnigt onödigt efsm det skapar dåliga känslor i kroppen.

Skjuter upp viktiga saker vilket verkligen resulterar i stress efsm de blir en hög med saker.

Mycket beror ju på min adhd och detta är saker att jobba med.

Även om jag är trött och vet att jag ska lugna ned mig kan jag känna en enorm rastlöshet inom mig. Det är inte okej att slappa för något inom mig säger att det är fel (ibland)

Fastnar i negativa känslor (somsagt)

Kritiserar mina känslor som jag inte kan rå för.

I vissa situationer behöver jag förbereda mig mycket inför och blir stressad om jag inte kan det. Eller om situationen ändrar sig och jag måste tänka om.

Försöker (ibland) eftersträva någon form av perfektion. Där man ska agera rätt och vara alla till lags, samt vara omtyckt av alla.

Att göra fel kan kännas som de värsta jag någonsin gjort. Kan skämmas fruktansvärt när jag gjort fel och dessutom skämmas över att jag blir ledsen, för att jag har ett krav inom mig som säger att jag måste vara motståndskraftig.

Dessa krav på sig själv är verkligen inte bra, inte när de blir omänskliga.
Alla gör vi fel ibland, men är fortfarande fantastiska människor. Lätt att skriva, men att känna det är en annan sak....

Även om detta blivit MYCKET BÄTTRE ju äldre jag blivit, finns det mycket kvar att lösa. Det är iaf ett steg närmare än lösning genom att skriva om det. Förut hade nog inte vågat erkänna det ens.....

Sitter nu på tåget från norr. Sitter precis bredvid en stor hög med väskor, och den högen har några gånger rasat på mig.
Hoppas den håller sig på sin plats. Dock uppstod ett annat problem och det är att efter jag rättade till väskorna, måste folk åla sig förbi pga lite utrymme, så jag känner mig en aning trängd.
Mysigt när rumporna är i höjd med ens ansikte. Eller när någon kommer och när på något hett. SPILL INTE över mig TACK.

Har haft en lugn helg med min pojkvän.
När man träffar varandra så här, med dessa mellanrum inser man att tiden är så dyrbar och man vill helst göra de bästa ut av situationen. De kan bli svårt då en del negativa saker måste tas upp. Lätt att de blir väldigt mycket känslomässiga rus när man träffas. Men vi hade det väldigt mysigt ändå, och oxytocin - nivåerna fylls på. Oxytocin är något jag verkligen kan känna saknaden av ibland. Man behöver den närheten, och särskilt av den man tycker om. Kan nästan känna mig nere och tömd när man inte setts på länge. Kan nästan fysiskt göra ont.

Januari/februari för mig är månader man bara ska lida sig igenom. Jag försöker planera in roliga saker när jag har tid och ork, men även de kan kännas jobbigt att utföra efsm jag verkligen ogillar dessa månader. Grå, trista, energilösa, kalla, sjukdomsmånader. Man känner smaken av håglöshet och likgiltigheten smyger sig sakta in. Nä, jag är nog väldigt känslig för detta och sjunker liksom inom mig när detta händer gång på gång.

Försöker hitta ljuset i tunneln med:
*roliga filmer/Youtube-klipp
*aktiviter med vänner/familj
* aktivera mina intressen, måla, sång, musik, läsa om spännande saker så som psykologi och om hur vi människor är.
*mysa till det på kvällarna med tända ljus
*prata med min pojkvän över Skype
*planera in nya roliga saker för att ha något att se fram emot.
*jag vill bli bättre på att komma iväg till gymmet, men det är grymt svårt att ta sig dit då man har 0 ork kvar efter jobbet.
*Försöker acceptera och tillåta mig själv att är okej att man inte är på topp jämt och att man får ta tid för återhämtning.

Men ja, även detta kan kännas jobbigt...
Ååååh att vara människa är inte de lättaste ;) man får trösta sig med att de blir bättre sen. :)