Halloj på er! 
Det har somsagt varit ett tag sen jag skrev, men ja det är så det fungerar för mig. När motivationen känns låg så blir det inga inlägg. Men det "varnade" jag er för ändå så.

Har ju somsagt kommit en bra bit in på kursen om ADHD och kände idag att jag hade orken att berätta lite mer om den.

Till och börja med, tycker jag den är väldigt rolig och spännande och för mig är den ett bra stöd. Särskillt när man kommer i kontakt med människor som har samma eller liknanade problem och man får mer kunskap och information om VAD ADHD faktiskt är.

Saker som vi hittills har tagit upp är (det är massor såklart, men tar upp de viktiga bitarna)

Hur kan man få hjälp och var kan man vända sig?

Vad är de positiva egenskaperna med ADHD?

Vad är det svåra med ADHD?

Att ADHD är väldigt individuellt.

Vad kan vi få för stöd av samhället/skolan/jobbet?

Hur funkar det med mediciner och hur olika påverkad man blir?

Lyssna på andra människors erfarenheter kring olika livssituationer.

Vad som är/kan vara viktigt för folk som har ADHD.

Att vi alla är människor, men att vissa behöver lite extra hjälp.

Hur omvärlden uppfattar människor med ADHD och hur det sedan uppfattas av oss som själv har adhd.

Ja, de är väldigt mycket bra saker.
Dessutom så har det inte varit ett enda kurstillfälle än så länge, där vi inte har skrattat åt saker som man känt igen sig i. Det är det härliga med kursen, att en gemenskap uppstår och plötsligt inser man att man inte är ensam med sina problem.

Det är skönt när andra personer förstår att hänga tvätt kan kännas OTROLIGT jobbigt. 
Eller att man bara måste få utlopp för sina kreativa sidor för att inte braka samman. 
Att det finns fler som inte får stopp på sina tankar, och kan vakna mitt i natten och ha ett jätteprojekt i huvudet som man bara MÅSTE utföra. Det är härligt att kunna få skratta tillsammans, för alla skrattar vi MED varandra och inte ÅT varandra. Väldigt bra stämming!

Något som jag vill säga idag/ikväll med detta inlägg är:
Att väldigt många människor är väldigt rädda för att be om hjälp. Jag är en av dem. Dock har jag lätt för att öppna mig och prata om jobbiga saker, men att sen be om hjälp är en annan femma. 

Jag var livrädd för att be om hjälp när jag var liten, eftersom att de innebar att någon skulle
få insikt i mina problem. Problem som jag skämdes för att jag hade.
Idag hade jag önskat att jag hade vågat be om hjälp, eftersom att de kanske hade inneburit att jag hade fått en annan livssituation idag.

Jag syftar nu på att be om hjälp i skolan, men även på ens arbetsplats eller i situationer där man börjar tvivla på sin egen förmåga.
Att be om hjälp är ju ett sätt att utvecklas, inte ett sätt att fela. Den som bemöter dig med attityden att du är DUM eller korkad, sätter tyvärr ord vad den personen själv är. Du som ber om hjälp är den som vill komma vidare för att nå ditt mål.

När jag var liten och gick i skolan, tvivlade jag periodvis väldigt mycket på min egen förmåga.
Ibland undrade jag seriöst om jag var utvecklingsstörd eftersom att jag inte hängde med och kände mig trög och långsam. Idag ser jag inte alls mig själv så, men jag vet att jag kan vara annorlunda och även uppfattas som de i olika situationer.

Idag kan jag vara stolt över att jag inte är som alla andra och ser det mer som en fördel. Jag är jag och ingen är exakt precis som jag. Jag kan tillföra något nytt, kanske saker som man vanligtvis inte tänker på.
Men när man går i skolan och är i en lång och känslig period, är det här med att vara annorlunda ingen fördel (tycker man ofta) Man känner att saker inte går in, och man är livrädd för vad omvärlden skall tycka om en. Man strävar efter att "vara perfket" eftersom att man upplever att man felar i så mycket annat.

Man vet att man är tankspridd, att man inte kan fokusera, tappar intresset fort, ena stunden går tankarna i ett och andra stunden går det SÅ långsamt. Ja och en massa annat som plågade en.

Men som vuxen så säger jag till alla er som kämpar med vardagen, att var inte rädd för att be om hjälp. Man måste ha hjälp ibland, för att man inte skall falla samman.  Man ska vara rädd om sig själv och sitt liv. Alla behöver vi vägledning i vad det nu kan tänkas vara. 

Du är stark som vågar be om hjälp, kom ihåg det!

Här kommer ett videoklipp som heter: JAG HAR ADHD, den är jättebra och ROLIG dessutom:)