Har idag funderat på det här med ord och text - Hur vi tolkar och uppfattar det.

Man är egentligen så beroende av att få se den man pratar med, för att bli uppfattad så rätt som möjligt.
Intressant hur små små grejer i kroppspråket kan förändra uppfattningen.

Bokstäver är små känslokalla ord som kan uppfattas på hur många sätt som helst.
Testa att säga den här meningen i huvudet "Jo, men det är jättebra med mig idag" och ändra tonfall samt attityd.
Visst kan man säga denna mening på nästan hur många sätt som helst?

Just detta kan ju verkligen se till att tråkiga konflikter skapas eller jobbiga argumentationer blir till.
Vill försöka att vara så tydlig som möjligt i den här bloggen, just för att slippa sånt.
Men det är klart, kommer säkert misslyckas jag med lite då och då.

Tänk de gånger man bara menat väl, men blivit missuppfattad pga olika tolkningar.
Kan vara bra med uttryckssymboler, men även de kan uppfattas annorlunda.

 

Ganska roligt att leka med den tanken också..

"Jo men det är jättebra med mig idag ;) "

"Jo men det är jättebra med mig idag :P "

"Jo men det är jättebra med mig idag :) "

Man kan hålla på hur länge som helst. Men visst uppfattas dessa väldigt olika också?
Vi som ofta anväder oss ut av uttryckssymboler blir nog tillslut lite beroende av det med, speciellt om man konverserar med en person som inte gör det. Den personen kan uppfattas som känslokall, fastän det verkligen inte behöver vara så.

Jag tycker det är väldigt intressant och samtidigt lite läskligt fenomen det här. Snacka om att man verkligen behöver tänka igenom HUR man skriver saker. Det här är inte någon ny uppenbarelse just för idag såklart, men ett intressant ämne att ta upp. Måste ofta påminna mig själv om det.