Alla är väl inte som jag.... MEN
Varför i hela fridens namn gör man toalettbås? Alltså menar då bås som har 20 cm mellanrum från golv till dörr och samma va de gäller dörr till tak.

Alltså jag tror många känner igen sig i att man bara inte kan slappna av, pga av att de blir för tyst på toaletterna och man ska försöka släppa liksom. ;)

"Åh herre Gud va tyst de blev, å jag som är skitnödig, måste baja NU! Åh tänk om de börjar stinka skit? (Eh ja och?) ÅH TÄNK OM DE LÅTER?"

Så där sitter nog väldigt många och tänker. De värsta är väl om man går in samtidigt och liksom väntar på att den andra ska börja. De går ju bara inte, man får ju förstoppnings mage på en gång.

Man kanske helt enkelt ska börja så här: 

Man knackar på ena väggen där man hör att de sitter någon "eh du ursäkta de är så här att min skit stinker väldigt mycket, jag vet inte hur de är med ditt, men ja de både låter och osar död här. Ber om ursäkt om får andningssvårigheter.."

Eller: "alltså jag hör att ni sitter på varsin sida av mig, och nu får nu fan ta och börja krysta för jag kan inte sitta här hela dagen.

vi gör de på tre... Ett, två, TRE! " 

(hahaha ursäkta för LÅG humor men that''s me in a NÖTSKAL)

Man passar liksom på om de blir lite rörelse utanför. Nån som pratar högt, nån som prasslar med papper, nån som tvättar händerna... Då tar man i för kung och fosterland. Men näe, sen blev de tyst lite förtidigt och samma tystnad kryper in.

Det är så känsligt just den där biten hos många människor. De flesta kan inte slappna av om någon skulle titta på när man satt på toa. Så varför tänker man inte på detta mer? (Förutom ekonomiska/praktiska skäl)

Åh, tack för förstoppningen.... å skavsår i arslet...

Det är aldrig lätt med distansförhållande. Kämpigt och svårt. Finns bra saker också, men de gäller att man kan handskas med svåra situationer som tyvärr uppkommer ofta.
Vissa problem uppstår bara just pga distansen, som sen upplöses när man väl ses IRL. Lätt med missförstånd och feltolkningar, de är verkligen en prövning. Men denna helg blev bra efter en del skit som uppstått. De rinner liksom av en efter tag. Man förstår inte vad som blev fel riktigt.
Man lär sig verkligen att finna ordens och talets styrka när man ska föra en konversation utan att hamna i tjafs eller till och med bråk.
De är svårt för den som kanske inte är den mest verbala, men som ändå klarar sig rätt bra IRL. Något jag måste lära mig. Men man kan alltid finslipa sin verbala förmåga såklart.
Dock finns de aldrig felfria förhållanden. Skulle vara mer märkligt om de var så som sagt.
Det är bara så fascinerande att tänka på hur beroende vi är av kroppsspråket och tonfallet. Lätt att skapa bilder som är "felaktiga". En sur röst i örat per telefon och en sur röst öga mot öga kan vara väldigt olika. Lättare att förlåta IRL än per telefon.
Men jag vet att både han och jag kämpar på vårt sätt och de ända vi vill är egentligen att de ska vara bra och få den andra att känna sig lycklig.
Well well, det var iaf en bra och väldigt mysig helg med mycket kärlek och kel. Bara få vara i närheten av den man älskar..... <3