Något som jag starkt ogillar med att vara sjuk (Förutom själva sjukdomssymptomen) är att jag ofta får så dåligt samvete.
Jag vet mycket väl att jag är hemma och kurerar mig av en anledning: för att jag behöver få ta det lugnt!

Men det kryper alltid fram ett dåligt samvete som talar om för mig hur FEL jag gör. Jag borde gå till jobbet och jobba tills jag stupar och slutar som en fläck på kudden.
Låter helt vansinnigt, men det är så mina känslor resonerar ibland.
Mitt sunda förnuft säger att jag ska sluta tänka på det där, och göra det som är bra för min kropp just då.


Det finns säkert väldigt många fler som känner igen sig, men det är så jobbigt! 
Varför skall man hela tiden behöva känna att man ska stressa ihjäl sig för att kunna känna ett gott samvete?

"Yes, idag har jag jobbat som en jädra dåre och jag orkar inte en millimeter till, BRA nu var du duktig" 

Helt seriöst, VARFÖR?
Blir arg när jag tänker på hur dumt det är, och hur illa man gör sig själv. Att det händer ibland gör mig ingenting, men att de skall beöva ske varje dag? 

Resultatet av detta aggerande blir ju ALLTID att man stupar till slut och ligger sjuk jättelänge.
Man borde ta det lugnt innan det hela bryter ut, men då kommer somsagt det här dåliga samvetet som säger "Äh men skärp dig förfan, sluta känn efter och kör" 

Det blir liksom never ending story....

Är det någon som har några bra knep för att komma bort från dessa destruktiva tankar och känslor? Hitta inre frid och gott samvete?

Kram från Mig

Denna rubrik blir man ju bara snurrig av. Men ja, börjar man fundera kring Universum slutar det i ren ångest eller bara en massa tankar som man inte kan få stopp på.
Tittade på en dokumentär av Stephen Hawking - Universum. Finns många olika delar, men just denna var väldigt intressant. Många vackra scener.
Rekommenderar detta starkt.